Reflection Letters

Reflektionsbrev

share on facebook

Månadens provokation:

”Vi borde inte klassificera varandra!”

Hur ska vi förhålla oss till oss själva och andra?
Vi har alla rätten att frigöra vår potential med entusiastiskt stöd från folk omkring oss, så länge vår avsikt inte är att skada andra. Vi borde därför fokusera mera på kvaliteterna och potentialen hos oss själva och hos andra.

    John bryr sig och är trygg.
    Maria är så engagerad.
    Mohammed har mycket goda kunskaper inom matematik.
    Indira är riktigt bra som programledare på TV.
    Yoshi är en skicklig kirurg.
    Linda bjuder alltid in till vänskapliga möten där vi alla blir inspirerade.
    Anders är en bra ledare som utvecklar sig själv, sitt team och sin verksamhet.

Synen på oss själva och andra borde komma naturligt och vara konstruktiv och positiv. Hur kommer det sig att vi ofta fokuserar på varandras brister (så som vi uppfattar dem) och till och med klassificerar dem som svagheter?

    Han kommer alltid för sent.
    Hon sitter alltid med sin mobiltelefon på våra möten.
    Han ska alltid ha rätt.
    Hon kan inte ta ställning för något.
    Han är en ensamvarg.
    Hon lyssnar aldrig.
    Han pratar hela tiden.
    Hon är oärlig.

Vad är det som gör det så svårt att spontant se kvaliteter och potential hos oss själva och hos andra? Om vi inte ser dem ganska omgående så bör vi alla fall se dem på sikt.

Detta gäller från unga år. Barn är inte alltid så omtänksamma. Denna attityd är en realitet i många av våra relationer när vi växer upp och formar oss som vuxna. Det kan gälla kollegor, grannar, även familjemedlemmar, personer med olika etnisk bakgrund, personer med olika social bakgrund, och så vidare.

Varför har vi denna syn på oss själva och på våra medmänniskor i så många relationer? I nyhetsflödet kan vi finna bevis på detta varje dag. Det är viktigt att vi tar reda på varför vi agerar som vi gör, så att vi kan ta medvetna beslut att ändra vårt fokus och istället se våra medmänniskors kvaliteter och potential.

Detta reflektionsbrev kommer inte att ge svar på frågan. Samtidigt hoppas jag att det kan bidra till konstruktiva reflektioner, och förhoppningsvis till dialog oss medmänniskor emellan.

Jag är övertygad om att vi kan se våra egna och andras kvaliteter och potential när vi är i en kärleksfull sinnesstämning. Det är när vi är i våra rädslor och egofällor som vi kan komma att se det negativa hos oss själva och hos andra. När och Varför hamnar vi då i kärleksfullheten eller i rädslans värld med egofällorna?

Vi har ett särskilt ansvar som ledare
Som ledare förväntas vi skapa förutsättningar så att vi kan få utlopp för vår potential. För alla i vår omgivning inte bara för vår favoritgrupp i samhället.

Låt oss se hur relevant denna reflektion är genom att uppmärksamma våra reaktioner när vi tänker på eller träffar andra människor under de kommande dagarna. Vad har vi för tankemönster och vilka känslomässiga mönster dyker upp inom oss? I vilken utsträckning fokuserar jag på personens kvaliteter och möjligheter, och i vilken utsträckning fokuserar jag på att klassificera den andre efter hur jag uppfattar dennes svagheter?

Månadens rekommendation:
"Så som i himmelen" av Kay Pollak. En bra film där människorna ständigt balanserar mellan kärlek och rädsla. Filmen blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film.